EXTRAEXTRAEXTRA: En dag i svensk media

Det är med viss tvekan jag skriver detta blogginlägg. Jag är orolig för att uppfattas känslokall.

*paus för att läsa facebookuppdatering från georgisk kompis*

Korrigering: Det är inte längre med viss tvekan jag skriver detta blogginlägg, jag är nämligen nu helt säker på att det är jag som har rätt. Igårkväll skedde ett terroristattentat i Paris. Jag lyssnar vanligtvis väldigt mycket på radio, idag har jag inte lyssnat alls. Precis som alla andra gånger på senaste tiden när det skett liknande saker i västvärlden har jag idag helt sonika struntat i alla nyheter. Instagramflödet svämmar över av #prayforparis och jag orkar inte med det. Jag orkar inte med att folk bryr sig om Paris eftersom jag inte orkar inte med att folk bara kan bry sig om saker som är geografiskt nära. Hundra-nånting människor dog igår, jättetråkigt verkligen. Liknande saker sker varje vecka, utanför Europa, utan att någon bryr sig.

Facebookuppdateringen från min georgiske vän Goga gällde en nyhet om att 43 människor dödades i förrgår i Beirut, Libanon. En nyhet som kommit aningen i skymundan i svensk media (när jag sökte på aftonbladet fanns två mycket korta artiklar om 43 döda och 239 skadade). Goga undrade hur det stog till med våra två libanesiska vänner Layal och Alain som bor i Beirut. Att detta kom exakt nu såg jag helt enkelt som ett tecken på att det ligger något vettigt i min tanke. Ondskan visar sig OFTA och på MÅNGA PLATSER i världen. Det är ju inte så konstigt att många svenskar idag har svårt att greppa situationen i Libanon, och andra länder utanför Europa, när det görs 24 timmars extrasändningar av Paris och små notiser av allt annat. Kanske skulle gemene man vara mer vänligt inställda till flyktingar om vi såg proportionerligt mycket av eländet från de olika oroshärdarna i våra egna mediakanaler?

Tyvärr hittade jag ingen direktlänk till att dekorera min profilbild med libanesisk flagga, tyvärr har jag aldrig sett länkar till att dekorera profilbilder med flaggor som inte varit Frankrikes eller Norges. Detta är en stor känga till media och en liten känga till alla som inte ännu ifrågasatt bilden media ger oss. Hejdå.

(Kommentar: Klart att det är lätt för mig som inte är direkt påverkad, att sitta här hemma och tryggt tycka massa saker. Givetvis sympatiserar jag och känner att hotet kommer närmre. Men, jag tycker fortfarande att vi oftare borde ställa oss frågan om vilken bild vi serveras och hur väl den stämmer med verkligheten. Hejdå.)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mellan två sysselsättningar

Frida Andersson har nått en ny nivå i sitt liv, nämligen nivån där hon befinner sig mellan två sysselsättningar (sysselsättning 1: studier och sysselsättning 2: eventuellt framtida arbete). Man skulle kunna uttrycka det som att hon blivit arbetslös.

Frida Andersson är fortfarande jag och jag har ingen bra förklaring till varför jag inleder detta försök till blogg-återupplivande i tredje person. Jag är arbetslös. Jag söker alltså jobb och sitter hemma helt understimulerad. I bristen på sysselsättning har jag bestämt mig för att bloggen, återigen, bör få nytt liv. På grund av mitt knappa läsarantal (gissningsvis närmare 0) känner jag inga som helst kreativa begränsningar och tänker nu börja gräva i understimulansen efter ”intressanta” ämnen att skriva om.

I brist på intressanta ämnen får det bli tema för ett senare inlägg. Idag tar jag istället en liten re-cap så att etern får reda på vad jag gjort under senaste halvåret. Kort sammanfattat har jag pluggat klart, varit i Georgien och flyttat till Nacka tillsammans med Linnea. Jag är alltså nu en arbetslös Civilingenjör i Stockholms utkant med nyfunnen kärlek till en del av forna Sovjetunionen. Collage på det.

Känns väldigt svårt att avsluta ett såhär tomt inlägg på ett värdigt sätt, men eftersom jag har nått den produktiva botten så säger jag bara hejdå och hoppas på att denna blogg når en ny nivå en annan dag. Skönt att vara i etern igen. Hejdå.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Att bli van Istanbul och sen bara ”hejdå”

Att ha vant sig vid Istanbul har varit nice. Det har inneburit att bli van minaretskrik, ny sorts kaffe, ny sorts te, ny sorts pannkaka, livsfarlig trafik, nytt språk, trång buss, kaos, restaurangmat, taxi som är superbillig, killar som betalar taxin som är superbillig, högt tempo, ljud, havet och ett nytt sätt att va på. Jag har vant mig vid att förstå 1% av vad folk säger och 0% av skämt och undertoner. Jag har också vant mig vid att ingenting någonsin stänger för dagen eller tar helg och att folk tackar för att de får hjälpa oss med vårt exjobb och sedan bjuder oss på kaffe eller te. Jag har vant mig vid en turkisk crossfitbox.

Prata engelska och lyssna turkiska. Nya bokstäver och nya ljud. Nisantasi, halin vaktin yerinde mi, Sisli, Mecidieköy… Merhaba, tesekkürler! Jag tror faktiskt att jag kommer att ha lite svårt att vänja mig av med en del av de här sakerna. Svårast kommer kanske bli att vänja sig av med att gå på café mellan 2 och 7 gånger per dag, caféfrukostarna, det turkiska kaffet och Dansk-Nina. Jag tror också att språket blir ganska jobbigt att vara utan. Luleå har just nu 0 grader och 4 h ljus per dag.

Det där skrev jag under hemresan, nu har jag varit hemma i en vecka och den första posttraumatiska hemkomstdepressionsstressen har lagt sig. Luleå rullar på ungefär som vanligt och jag har fått ett kontor och ett litet jobb, vilket känns fantastiskt bra. Efter att för sju dagar sen ha trott att jag ALDRIG skulle vänja mig vid Sverige igen så har jag… nästan faktiskt gjort det.

Istanbul och jag har just nu paus på obestämd tid i vårt förhållande, men vi hoppas på att hitta tillbaka till varandra igen, och det förhoppningsvis snart. Frida </3 Istanbul.

Skoja. Jag ÄLSKAR fortfarande Istanbul. FRIDA ❤ ISTANBUL. Distansförhållande.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nästa lördag

Om nån nu skulle fråga när vi ska åka hem härifrån så kan jag inte längre svara i antal veckor utan jag måste säga ”nästa lördag”. Det känns ganska sjukt. Hemåkningen närmar sig med stormsteg och skräckblandad förtjusning. Precis som åkning vart som helst alltid gör. När jag ändå är kvar här tänkte jag bjuda på några härliga (och ohärliga) utdrag ur turkisk vardag. Det blir strömavbrott, internet, sopsortering, kollektivtrafik, allmän trevlighet och frukost. KUL VA!

Över lag så är infrastrukturen här under ALL KRITIK. Det innebär att strömavbrott är nåt man får ta, att internet är dåligt på kvällen och att trafikkaoset är konstant. Och när jag säger konstant menar jag att trafiken står mer eller mindre stilla ungefär jämt. När jag fick skjuts hem i lördags natt kl.02 var det alltså också stopp i trafiken. Luleå-Istanbul: 1-0. Eftersom ni såklart är nyfikna på hur sopsorteringen funkar här så ska jag berätta även det. På gatorna i bostadsområdena finns jättestora soptunnor, typ containrar, där man slänger allt. Men! Sånt som ska återvinnas försöker man att inte slänga så långt ner, för då kommer sopsorteringsfolket och plockar upp t.ex. kartong som de sedan får betalt för. Himla smart! (ironi) Luleå-Istanbul: 2-0. Angående kollektivtrafiken så finns det två saker jag vill säga: 1. Igår såg jag två stycken som bråkade om vem som skulle ställa sig upp så att en tant skulle få sitta (alltså, båda ville ställa sig). 2. Om det är trångt, så man måste gå på bak i bussen, så skickar man bara fram sitt busskort genom folkmassan och efter ett tag kommer det blippade kortet tillbaka. Fint och fint tycker jag! Luleå-Istanbul: 2-1.

Folk här är generellt väldigt trevliga. Eftersom vi har behövt lära oss massor av saker och intervjua massor med folk så har det blivit många bokade möten. Och när man som student hör av sig till en professor eller annan kunnig person om att boka ett möte känner man sig ofta lite som en börda. Den generella responsen har dock varit: Tack för att du hörde av dig, jag vill GÄRNA hjälpa till! Konstigt men bra, tycker jag och Elanor om det! Luleå-Istanbul: 2-2.

(Sen om personerna egentligen är till nån hjälp eller inte, eller istället kanske skickar en vidare till ett möte på bara turkiska med en organisation som heter Bir Umut, eller kanske tror att de är våra handledare, eller kanske bjuder oss på femte koppen kaffe samma dag, eller kanske bara pratar och pratar så att man aldrig kommer därifrån, eller kanske inte ens kan engelska… Det är ju en annan sak.)

Vi har alltså haft många bra möten och några lite mer halvproduktiva. Ett som är säkert är i alla fall att vi haft MÅNGA möten vilket vi fick bekräftat när vi hälsade på organisationen Bir Umut. I rummet satt ungefär tjugofem engagerade personer med blandade yrken och vi kände redan fyra av dem. Stadsplaneringsbranschen i centrala Istanbul är inte stor. Senaste gångerna vi blivit tipsade om nya personer att träffa har det varit personer som vi redan träffat, vi har liksom gått ett varv nu.

Nu till mitt absoluta favoritämne: frukost. Turkisk frukost äter man på café eller restaurang minst två gånger i veckan och då i minst tre timmar åt gången. Den består av obegränsade mängder bröd och massor med pålägg och menemen (typ scrambled tomat-omelett) och türk kavesi (turkiskt kaffe) och HONUNG med mera. Den här frukosten blir sällan jättedyr, är alltid trevlig och man blir alltid mätt. Om det är helg tänker man YOLO och går sen direkt vidare till nästa café och sitter där nästkommande tre timmar. Istanbul har en cafékultur som fallit mig i smaken. Luleå-Istanbul: 2-1000.

Även om Istanbul vann över Luleå i just det här blogginlägget så ska det ju såklart bli kul att komma hem också..

…NÄSTA LÖRDAG!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Istanbul, keep me plz

Idag kommer jag att ta upp tre saker: Vemodigheten i att byta plats. Träningen. Rädda Istanbul!

Eftersom vi nu varit här i fem veckor och åker hem om lite mindre än fyra veckor har jag nu haft panik i två veckor. Tanken på att byta plats är alltid skrämmande och även om jag vet att jag trivs hemma har jag alltid svårt att föreställa mig ett annat ställe än där jag är just nu och livet exakt här i närheten. Istanbul är en SJUKT INTRESSANT och stor stad, och jag tycker om den. Det finns liv, det finns hav, det finns katter och hundar och det finns kamp. Varenda akademiker vi pratat med har i princip presenterat sig som professor och aktivist, doktorand och aktivist eller forskare och aktivist. I princip alla är aktivister och tycker att Gezi-demonstrationerna förra året markerade någonting viktigt. En professor vi var hemma hos förra veckan sa att hen ibland kollar på sin gasmask och tänker: dig har jag inte använt på länge… Allt är så komplext här (det verkar finnas för många regler som ingen följer) och komplexiteten gör att det också finns en väldig glöd som vill rädda Istanbul från sina olika problem. Idag skrattade professorerna åt oss när vi skojade om att försöka hitta en lösning på Istanbuls problem under de fyra veckor vi har kvar här. Hittills har vi kommit fram till att något utav detta kanske skulle funka:

  • Dålig ekonomi i hela världen (för att minimera utländska investeringar i dåliga stadsbyggnadsprojekt)
  • Bygga en annan stad långt bort från Istanbul som också är attraktiv så att en del av de som flyttar hit skulle flytta dit istället (Istanbul är överbefolkat och växer)
  • Ta bort fattigdom

Utöver mig och Elanor försöker även våra roommates rädda Istanbul. Tyska Stefan försöker rädda en TV-kanal och Dansk-Nina försäker rädda Turkiets relation till Danmark. Enligt Stefan är det omöjligt att rädda TV-kanalen och enligt Nina går det ganska bra att rädda relationen till Danmark. Och enligt mig och Elanor är det som ni ser ovan invecklat att rädda själva det fysiska Istanbul.

Och sist men inte minst till träningen. Tack vare Crossfit 1453 har jag fler vänner här än jag fick under hela min tid i Australien. Tack vare dessa vänner var jag på livespelning med ett heavymetal-coverband i tre timmar förra lördagen (det tog fem dagar för headbang-musklerna att återhämta sig ordentligt, vi kom fram till att min nackmuskulatur var ”a hole in my fitness”). Senaste veckan har jag gått in i en period då jag försöker sätta personligt rekord i allt och än så länge har det gått ganska bra. Det är en tidskrävande hobby och den har gett mig härliga rutiner (gå upp kl 6 tre gånger i veckan) och ett hum om hur det är att ha ordentlig vardag i storstaden. Tyvärr är Crossfit 1453 en så trevlig box att den kommer bli supertrist att lämna.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo här. Ett tag. Istanbul, keep me plz.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sürdürülebilirlik çok önemli

Det har hänt igen, surfandet i Istanbul verkar aldrig ta slut. Eller snarare surfsuget och drivkraften hos surfföreningen på Mimar Sinan verkar aldrig ta slut. I lördags åkte vi på en dagstur med vår vän doktoranden (han heter Ahmetcan vilket uttalas Amedjan) och cirka 25 personer till ifrån deras universitet. Denna gången var även vår danska roomie Nina med. Samma ort som sist. Ungefär samma temperatur som sist. Mycket större succé för Elanor än sist. Hon var, enligt någons utsago, den bästa tjejen som någonsin surfat på Svarta Havet. Det köper jag med hull och hår.

Hela dagen var riktigt härlig. Det är ju trots allt skönt att komma bort från storstan, även om man gillar den, någon gång ibland. Även om det bara blir ungefär en och en halv timmes roadtrip åt varje håll så tycker jag att själva roadtripen är nästan det härligaste med att åka iväg. Man får se stan på långt håll, skog på långt håll, sitta skönt och låta den som kör bestämma. Eftersom det var Ahmetcan som körde oss tre skandinaver så passade vi på att lära oss så mycket turkiska vi kunde på en och en halv timme. Eftersom vi fastnade på hållbarhet, och hur viktigt det är, så blev det tyvärr bara tre ord. Sürdürülebilirlik çok önemli. Sustainability is very important. Detta var hittills det absolut roligaste turkiska orden vi lärt oss och därför tror jag att vi upprepade det ungefär 1000 gånger under dagen. Vi använde det som hälsningsfras till varenda en av de 25 okända turkarna vi träffade på stranden. Och de skrattade.

Kulturiakttagelse. Det var en österrikare och en tysk med och surfade den här gången, jag pratade ett tag med österrikaren som var väldigt trevlig. Efter ett tag slog det mig att det var sjukt hur bra vi kommunicerade, det gick enkelt liksom, även om vi inte var kungar på engelska. Nu när man varit här i över tre veckor så har man vant sig vid att alla omkring en är turkar med turkiska referensramar, turkiskt modersmål och turkiskt beteende. Så nu när jag träffade en från Österrike kändes det som att vi pratade exakt samma språk och kom från samma land. Bara för att vi kom från ett lite västrare Europa än de andra. Detta tyckte jag var intressant.

Efter surfingen åkte vi hem till Ahmetcan och kollade på fotbollsderbyt på TV. Det var Galatasaray mot Fenerbaçhe på Galatasarays hemmaarena. Hemmalaget vann. I efterhand fick jag höra att inga bortasupportrar alls är välkomna på dessa matcher för att det blir slaggis då. Det blir det dock tydligen i alla fall, fast efteråt när de ses på stan (detta var nog det längsta jag skrivit och någonsin kommer att skriva om fotboll i denna blogg). Vi drack öl och Azerbadjansk tradition tillsammans med Ahmetcan och hans vänner Arkitekten och Professorn till klockan två då vi tog en taxi den ynka biten hem. Dagen efter verkade det snudd på osant att vi, två trötta kroppar i surfkläder, lyckats sitta och prata med de här människorna i fem timmar och bland annat försökt förklara det jätterroliga svenska youtubeklippet köra bil, 100%. Det var inte så lyckat. Jag skyller på antingen språkbarriären eller kulturbarriären.

Detta får vara bra för nu, kom ihåg att sürdürülebilirlik çok önemli!

IMAG3892 IMAG3896

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Storstads(turist)vardag

Sedan förra inlägget har det varit stor och lång muslimsk helgdag och kort arbetsvecka. Vi har under dessa dagar hunnit med båtresa till medelhavsö, vin- och snackskväll på balkongen, dans, crossfit, cirka 14 restaurangbesök och ganska många check på vår långa lista med turistsaker vi måste hinna med att göra innan vi åker hem. Utöver detta har vi givetvis fortsatt nätverka med full kraft för att så snart som möjligt på riktigt få igång examensarbetet, som ju är anledningen till varför vi är här. Med tre dagars arbetsvecka har detta ärligt talat varit lite svårt men vi har ändå tagit myrsteg framåt i projektet.

Angående vår lista med måsten så har vi till att börja med kunnat checka av båtresa till Prinsöarna. Det var mulet och halvkul men i alla fall god pizza där borta. Båtresan tog en dryg timme, vi sov hela vägen. Utöver det har vi också checkat av att besöka Hagia Sofia, Blå Moskén, Grand Bazaar, vår egen kvartersmarknad, ett fint Hamam, Asien (igen) och området kring Tünel och Taksim. Vi har hittat ett favoritcafé i turkhipsterområdet Karaköy, Karabatak Karaköy. En annan punkt på vår lista var att jag skulle hitta ett nytt tillfälligt crossfithem, det var tydligen viktigt för både mig, Elanor och husfriden att detta skedde snabbt. Härligt nog så har jag hittat mig ett trevligt ställe i området Mecidieköy, Crossfit 1453, som ligger tio minuter hemifrån med buss. Folket där borta verkar schyssta… eller de är i alla fall inte otrevliga på engelska (:

Sist men inte minst skulle jag vilja bjuda på lite allmänna turkiska reflektioner. Ja, det finns regler i Turkiet. Men nej, man följer dem inte. De få regleringar som finns i stadsbyggnadsprocessen (som vi studerar) är enkla att kringgå vilket resulterar i att den planering som görs helt enkelt knappt får genomslag. Det råder smärre kaos, vilket i och för sig är bra för oss eftersom det gör vår frågeställning relevant. I planeringen av en 12 mil bred stad med 39 olika kommuner känner man sig ganska liten. Andra regler som inte efterföljs (jag antar nu bara att de finns) är parkeringsreglerna. Häromdagen gick jag förbi en ganska maxad korsning, ungefär kring förmiddagskaffetid. Där såg det ut ungefär som att det fanns en regel som sa att det var förbjudet att parkera för långt bort ifrån korsningen… till skillnad från Sverige där man inte får parkera nära en korsning. Alltså, alla bilar stod exakt i korsningen. Lite lustigt tyckte jag.

Och så en hälsning till våra vänner där hemma från Elanor (egentligen från förra helgen när vi umgicks uteslutande med turkisktalande personer): ”Jag längtar lite efter våra kompisar hemma, det är så skönt när man förstår vad de säger!”

POK!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar