Ett ganska totalegoistiskt inlägg som förmodligen inte är roligt att läsa för någon annan än mig själv. Men jag bjuder på det. Får väl tänka på att det ju trots allt är frivilligt för mina (i snitt kanske sju) stadiga läsare att ta del av vad som bjuds. Tänkte mig att det till huvudrätt blir några tankar om högtider och till efterrätt en bildkavalkad med smakprov från de senaste årens nyårsaftonskvällar (=nyårsaftonsaftnar/nyårskvällskvällar?).
Nyår är en ganska diffus högtid. Svårfirad. Lite mer fritolkad än den välkända ”Julen” som sätter ribban ganska högt precis en vecka innan nyårsafton. Under julen finns det förbestämt exakt vad man ska äta, dricka, göra, vilket program man ska titta på på TV:n (se föregående bloggo) och vilka man ska umgås med. Nämligen familjen och släkten. På nyår får man umgås med vem man vill! Nyårsfirandet har två krav, det ena är att allt ska vara guldigt och det andra är att allt MÅSTE vara JÄTTEROLIGT. Om man tar och lägger ihop de nyss nämnda kraven med den skyhöga ribban som julen precis satt så kan man ju milt uttryckt säga att nyår från början är dömt att misslyckas.
Om någon av er undrat varför nyår ofta blir ett MountEverest-antiklimax så var detta alltså förklaringen. Det är Jul’s fel. (Här märker jag själv av en röd tråd av syndabocksutpekande. Sist var det Igår’s fel, nu var det Jul’s.)
crazacoolfun 